Reklamation

Avsändare: Fru L. Karinsdotter, Glesbygden, Finland

Mottagare: Herr G. Allsmäktig, Himmelshöjd, Ovan Där

Ärende: Väderreklamation

Jag närmar mig Er, herr Allsmäktig, då ni fungerar som ytterst ansvarig i väderärenden och därmed den situation vi nu befinner oss i.

Som daglig användare av era tjänster har jag försökt ha överseende, men vill nu framföra att det sätt på vilket ni hanterar det Österbottniska vädret inte längre är försvarbart. Övriga månader kan fortfarande godtas, även om en värmejustering (uppåt) förvisso kunde göras för maj månad. Det stora problemet är dock november som i sin nuvarande utformning inte kan betraktas som en human månad.

Dagen är för kort medan natten (bestående av dygnets övriga 20 timmar) är för mörk. Temperaturen är varken hög eller låg vilket gör att (den dagliga) nederbörden – och därmed även underlaget som den ger upphov till – består av främst slask. Vinden är alltför vass och letar sig in överallt (främst i det så kallade mänskliga nackskarvet).

Har ni hund, herr Allsmäktig? I så fall har ni kanske noterat att det väder som ni nu förser den Österbottniska bygden med inte ens är lämpat för fyrfotingar.

Med hopp om förståelse, gott samarbete och snabba åtgärder för en dräglig tillvaro!

Eder vänliga,

Linda

It’s all about the inställning

Om jag får säga det själv så är jag innerst inne en helt okej typ. Vänlig (för det mesta) glad (ungefär lika ofta) öppen (mest hela tiden). Jag vill förstå hur allt hänger ihop och det jag inte vet försöker jag ta reda på. Men ovanpå allt detta är jag också – av födsel och ohejdad vana – en sån mänska som tänjer sig väldigt långt för att försöka få andra att att förstå hur saker och ting hänger ihop och varför det kan leda till att grannen tänker tvärt emot vad hen själv tänker (och att ingen egentligen tänker ”fel”). Jag är den som vill vara till lags och försöker få mänskor att hålla sams. Och hur jävla klokt är det, på en skala?

Nej det är ju inte klokt utan snarare magsårsframkallande. Det är också frustrerande och vansinnesstimulerande. För att inte tala om att det är såväl utmanande som ångestframkallande. Men mest av allt är det helt enkelt … outsägligt dumt. Varför jag, liksom? Jag som inte ens förstår mig själv, hur skulle jag då kunna få andra att förstå varandra?

Ta ett sånt område som lokalpolitik. Efter ett antal år i denna spännande bransch har jag insett att det inte är meningen att alla ska bli nöjda. Det är till och med omöjligt. Lokalpolitik går istället ut på att alla spänner fast sig i sina 43 radiobilar (obs: random antal) och kör som satan. Den som orkar längst och krockar mest vinner. Åtminstone nästan, man kan nämligen aldrig vinna helt, utan bara få det som man nästan vill. Varför? Det är inte möjligt att fiffa till uppskattningsvis 19 400 lösningar på ett problem (obs: även här random antal invånare i en fiktiv kommun).

Lokalpolitik när den är som bäst ger en känsla av att tillsammans jobba för det gemensamma goda. Visshet om att vi alla försöker skapa någonting bra även om det också kostar oss. Lokalpolitik när den är som sämst ger en känsla av … radiobil. Vad ville jag säga med det här?

Inte vet jag.

Anamma!

Jag har bloggat ganska länge nu, i flera år faktiskt. Ibland snudd på maniskt ofta, ibland alltför sällan, men alltid via min blogg Linda gillar läget. Ända tills för någon månad sedan då jag plötsligt insåg att nu gillar jag fan inte läget längre. Hur ska jag då kunna skriva något under just den rubriken? Så efter några framkrystade inlägg beslöt jag att ge upp hela grejen.

Med hösten har skrivlusten tagit fart igen, det är trots allt via text som jag föredrar att kommunicera samtidigt som jag med hjälp av tangenterna reder ut mina tankar. Men eftersom jag fortsättningsvis inte gillar något läge (utan eventuellt tvärtom) har jag valt att börja på en helt ny blogg: Shaken, not stirred (skakad, men absolut inte störd).

Varför? Kanske ni undrar, is she into Mr Bond? Nej, inte så där övermåttan mycket. Det jag gillar är snarare försvenskningen av uttrycket som visar att livet kanske inte alltid är lätt, att det finns mycket där ute som skakar om oss. Men att det är upp till oss själva i vilken grad vi väljer att möta skakningarna och hur mycket vi låter oss störas och bli störda.

Finland har vid flera tillfällen blivit utnämnt till ”Världens lyckligaste land”. Fatta, VÄRLDENS! Vi har det på riktigt bra, alla kategorier. Naturligtvis finns det problem och tuffa utmaningar, men då tänker jag närmast på sjukdom eller annat elände som drabbar våra nära och oss själva. Allt annat kan lösas på sätt eller annat, det är världsliga saker.

Själv tror jag att om man verkligen försöker kan man kalibrera sitt grundläge till positivt. På samma sätt tror jag att det är viktigt att man utgår från att alla försöker göra sitt bästa. Motsatsen, att alltid utgå från att motpartens högsta önskan är att lura en, suger ganska snabbt livsandarna ur en samtidigt som mänskorna i ens närhet dräneras på samma effektiva sätt.

Just nu känner jag att jag ganska snart kommer att implodera i frustration över hur det har blivit och vart vi är på väg. Poff! Men innan dess ska jag skriva av mig så att ni åtminstone kan säga att ”ni kände den där kvinnan som var så frustrerad – vad var det nu hon hette, den där lilla blonda?”

Tills dess, försök nu känna ens lite jävla glädje.

Puss. (och ja, jag ska också skriva happy things, annars orkar man ju inte)